Bolag som söker riskkapital kan hamna inför situationen där investeraren vill investera sitt belopp men inte betala ut hela på en gång utan först när bolaget nått vissa milstolpar. Vanligtvis delas investeringen upp så att halva beloppet betalas ut på en gång och andra halvan när mål som antal kunder, intäkter eller produktlanseringar uppnåtts.

Diskussioner har pågått senaste dagarna efter en post av Chris Dixon (The problem with tranched VC investing) och uppföljning av Fred Wilson (Milestone Based Investing). De båda menar att milstolpar är av ondo och bara ger investeraren övertaget på bolaget då man kan se det som en köpoption som ger investeraren en möjlighet att investera andra hälften om allt går bra för bolaget. Investeraren får lägre risk genom att man får möjlighet att stoppa in mer pengar till den låga värdering som existerade när investeringen förhandlades fram. Och därigenom blir investerarens andel orättmätigt stor då den får fler aktier än om bolaget hade värderats om och det hade gjorts en ny finansieringsrunda istället för att “fylla på” utifrån tidigare värdering.

Jag tycker att diskussionen haltar då man missar några aspekter, dels att milstolpar kan vara ett sätt att överbrygga olika syn på värdering och att entreprenören bör ha en chans att minska utspädningen om han överträffar milstolparna.

Värdering av startup

En central punkt vid alla finansieringar av startup-bolag är värderingen, dvs hur många nya aktier som ska tryckas upp för investerarns pengar och därmed späda ut befintliga ägare som inte lägger in pengar. Det ligger i sakens natur att entreprenören har höga ambitioner och tycker att en hög värdering är riktig med tanke på potentialen som ligger för bolaget. Investeraren å andra sidan är van att investera i bolag och vet hur många problem som kvarstår att lösa innan ett lönsamt växande bolag står färdigt. Då kan milstolpar vara ett sätt att överbrygga olika syn på värderingen genom att säga till entreprenören att hans nuvarande värdering endast är sann om följande milstolpar uppnås.

Entreprenören kan alltså inte förvänta sig alla pengar på en gång utan måste bevisat att han kan omvandla pengarna till uppnådda strategiska och värdeskapande mål. Om målen uppnås enligt plan, då har ju entreprenören haft rätt och resterande del av investeringen betalas ut baserat på den “höga” värderingen. Om målen inte uppnås enligt plan, då kommer investeraren över mer aktier för resterande pengar, dvs sänker värderingen på bolaget.

Minskad utspädning

Något som jag sett många entreprenörer missar är att om en investerare förhandlar till sig denna typ av option att stoppa in mer pengar under vissa förutsättningar så bör entreprenören lägga med motsvarande begränsningar för sig. Det vill säga om enteprenören överträffar milstolparna i  reellt (antal kunder, intäkter), i tid eller pengar som gått åt, då bör utspädningen för resterande investering bli mindre. Entreprenören har ju överträffat målen och ska bli premierad för detta. Om man inte tar med denna aspekt blir ju risk/reward väldigt snedvriden till investerarens fördel och man riskerar att få en entreprenör som inte presterar sitt bästa efter att målen är uppfyllda.

En klok investerare bör inte inte vara svår att få med på detta resonemang, efterssom alla bör vara intresserade att värdet på bolaget går upp och om entreprenören lyckas öka värdet på bolaget snabbare än plan så tjänar ju alla ägare på det.

Avslutningsvis, motståndarna till milstolpar menar att det blir för krångligt och alltid är dåligt för entreprenören. Jag menar att med rätt anledning till milstolparna och ett avtal som inte ger bara uppsida åt investeraren behöver inte milstolpar vara något farligt, tvärt om.